Fredhällsparkens bergbranter

• 

Fetknopp och riddarskinnbagge

Fredhällsbranten. Foto: Kenneth Bengtsson, NaturbildBergbranterna kastar sig ner mot Mälaren i den del av Fredhällsparken som vetter mot Stora och Lilla Essingen. Branterna vänds mot söder och utsätts under sommaren för kraftig solinstrålning. Vatten är en bristvara, liksom jord för växterna att slå rot i. Man kunde tro att branterna skulle vara fattiga på växter, men det är tvärtom. Många olika ofta lågvuxna gräs, ris och örter klamrar sig fast i parkens sydvända branter.

Särskilt mångformig är floran av fetknoppar. De torktåliga fetbladsväxterna har utvecklat tjocka eller trinda blad som lagrar vatten för kommande behov. Det är de med trinda blad som kallas fetknoppar, medan arter med mer normal bladform kallas fetblad. Många av arterna har tagits in i landet som prydnadsväxter. I Fredhällsbranterna finner man både ursprungliga och förvildade fetbladsväxter.

Gott om oxbärsarter är det också i bergbranterna. Sveriges båda inhemska arter, oxbär och svartoxbär, växer här, och dessutom fyra förvildade: rynkoxbär, spärroxbär, häckoxbär och flockoxbär. Spärroxbär och häckoxbär är mycket vanliga i miljonprogrammets alla förorter. Därifrån har buskarna spritt sig till den fria naturen via fåglarnas magar.

Det sällsynta svartoxbäret hittades i Fredhälls bergbranter redan 1849. Det framgår av ett herbarieark. Där har växtsamlaren skrivit "på bergen midt emot Lilla Hessingen". Svartoxbäret fick maka på sig ordentligt, när Fredhällstunneln sprängdes i samband med att Essingeleden byggdes på 1960-talet. Idag återstår en buske väster om tunnelöppningen och tre öster om denna.

I Fredhällsbranterna växer blodnäva i stor mängd. Växten gör verkligen skäl för sitt namn, både genom sommarens djupröda blommor och de om hösten intensivt röda bladen.

Tulkörten hittar man ofta på samma platser som blodnävan. Växterna trivs på varma och soliga hällar, gärna där det finns kalk i marken. Den några decimeter höga tulkörten har mörkgröna, blanka blad och växer i täta bestånd. I juni och juli blommar den med små, gräddvita blommor.

Tulkört är också värdväxt för riddarskinnbaggen. Det är en 10 till 12 mm lång, orange- och svarttecknad skinnbagge som lyser lång väg. Den innehåller liksom tulkörten ett gift, som är farligt för ryggradsdjur. Baggen tillverkar inget eget gift utan får det i sig när den äter på tulkörten. Den bjärta färgteckningen har riddarskinnbaggen utvecklat för att signalera till alla som tycker att insekter smakar gott: "Passa dig, jag smakar illa."

Till följet av kalkgynnade och solälskande växter hör även kungsmyntan. Denna kryddväxt förekommer främst i östra delen av Fredhällsparkens branter.

Text hämtad från: Upptäck naturen innanför tullarna, Björn Möllersten 2006. Se naturbutiken.