Långholmen

• 

Anrik fängelseö med pråliga liljor och gnisslande skalbagge

Långholmens östra sida. Foto: Eva SandbergLångholmen är en mycket välbesökt oas mitt i stenstaden. Här finns vandrarhem i det nedlagda fängelset, kaféer, koloniträdgårdar, båtklubb, varv, strandbad, bostäder med mera. Det finns också mycket "naturligt" att upptäcka. Många av Långholmens växter är starkt kopplade till öns historia.

Att Långholmen har ett förflutet som fängelseö är välkänt. Den första inrättning som syftade till att "korrigera" dem som hamnat på livets skuggsida var ett spinn- och rasphus. Myndigheterna ville komma tillrätta med lösdriveriet i Stockholm. Spinn- och rasphuset inrättades 1724 i malmgården Alstavik, som Kommerskollegium förvärvat samma år. Där sysselsattes de internerade kvinnorna med spinning medan männen fick raspa, det vill säga riva trä till fint spån. Alstavik hade byggts omkring 1670 av hovbryggaren Jochum Ahlstedt. Anläggningarna utvidgades i etapper under 1700- och 1800-talen. Men efter det att nya centralfängelset stod klart 1880, gjordes inga ytterligare större tillbyggnader. Istället inleddes så småningom en avveckling. År 1978 var fångvårdsanstalten slutgiltigt nedlagd.

Delar av fängelset har rivits medan andra har gjorts om till vandrarhem, konstnärsateljéer, folkhögskola, restaurang med mera. Minnena från fängelsetiden dröjer sig kvar. Så gör också de växter som en gång planterades i trädgården till Jochum Ahlstedts malmgård.

Bland de växter som hållit sig kvar i resterna av den gamla trädgården är krolliljan kanske den mest iögonenfallande. Med sina rödvioletta kronblad är den närmast prålig. Men här finns också vita krolliljor. Knuten till krolliljorna är den eldröda liljebaggen. Den lägger sina ägg på växtens blad, som larverna sedan äter på. Liljebaggen har den egenheten att den gnisslar när man tar på den. De vuxna djuren ses under några veckor på högsommaren.

Benved. Foto: Kenneth Bengtsson, NaturbildEn annan kvarleva i Jochum Ahlstedts gamla trädgård är benved, en buske eller ett litet träd som växer vilt i Sydsverige. Den odlas bland annat för sina märkliga frukter, som vid mognaden blir purpurröda och spricker upp så att de orangemantlade fröna blir synliga. Växtens kvistar är gröna och får efter något år fyra längsgående korklister. Den hårda veden användes förr till att snida träskedar, strumpstickor med mera. Benvedskol användes till kolteckning.

Tidigare på året, i slutet av april, blommar mängder med hålnunneört i de återstående delarna av den gamla malmgårdens trädgård. Den har vita eller röda blommor. Under varje blomma sitter ett äggrunt stödblad. Här kan man också se sloknunneörten, som på Långholmen brukar slå ut några dagar före hålnunneörten. Sloknunneörten har blekt purpurröda blommor med lite gult i sidorna, och solfjäderformade stödblad.

Strax öster om Västerbron, intill klubbhuset på Heleneborgs båtklubbs område, växer ett av Stockholms egendomligaste träd – den dubbelstammiga valkasken. Veden bildar underliga valkar längs trädets stam, vilket ger trädet ett groteskt utseende. Valkarna kan inte förklaras med någon yttre skada utan måste bero på en mutation i trädets arvsanlag, eftersom missbildningarna inte är begränsade till en enda del av trädet. Valkasken uppmärksammades redan på Linnés 1700-tal.

På östra sidan av Västerbron, i anslutning till Långholmens högsta punkt och det gamla stenbrottet från öns fängelsetid, växer sandmaskrosen rikligt i de öppna partierna. Sandmaskrosen gillar torr, mager mark. Den skyr alltså de gödslade gräsmattor och liknande miljöer där den vanliga ogräsmaskrosen trivs. Människornas tramp har vid det gamla stenbrottet ersatt det kreatursbete som annars håller sandmaskrosens favoritväxtplatser öppna. En årligen återkommande musikfestival gör sitt till för att hålla trampet på en lagom nivå! Man känner igen sandmaskrosen på dess småväxthet och de starkt uppflikade bladen. Fröna är rödaktiga, inte grågula som hos ogräsmaskrosen. Sandmaskrosen blommar i maj.

Delar av den gamla fängelsemuren mitt på Långholmen finns kvar. På hällmarkerna invid murens nordöstra del är det gott om vackra och spännande torrmarksväxter. Hällveronikans blå blomax utvecklas under högsommaren. Här utbreder sig också det kaukasiska fetbladet, en gammal prydnadsväxt som under 1900-talet spred sig ut från stadens trädgårdar. Dess skära blommor slår ut under juli. Harklöverns små, ljusa blommor bildar huvuden som påminner om hartassar. Växten trivs bäst på torr, öppen sandmark. Den utsökt vackra och väldoftande gulmåran växer också vid fängelsemurens nordöstra del. Ett av dess många folkliga namn är Jungfru Marie sänghalm. Man sa att Maria bäddade krubban för Jesusbarnet med gulmåra. De gula blommorna är mycket små, men tillsammans bildar de kuddliknande blomsamlingar. En annan gulblommig växt på denna plats, äkta johannesört, har av tradition använts som brännvinskrydda.

Nu vänder vi torrmarksväxterna ryggen och ställer oss vid fängelsemurens kant. Tittar man ner längs muren, ser man vid sina fötter några plantor som slagit rot mellan murens stenblock. Det är besksöta, en potatissläkting med eleganta blommor. De violetta kronbladen är tillbakaböjda, och de gula ståndarknapparna bildar tillsammans ett rör. De droppformiga bären blir röda vid mognaden under sensommar och höst. Bären är giftiga, liksom växten i övrigt. Att finna besksötan högst uppe på fängelsemuren är något förvånande, eftersom vi har att göra med en fuktälskande växt. Uppenbarligen söker sig grundvatten fram till muren från östra sidan.

I grässlänten på norra sidan av Centralvakten växer kungsljus i ganska stort antal. Det är en vacker, högvuxen tvåårig ört med gula blommor i ett långt ax. Växten blommar under juli–augusti. De torkade bladen användes förr som fnöske (material som använts för att fånga upp gnistor vid eldslagning med flinta och stål, även fnösk- och eldticka har använts för samma ändamål).

Valkasken. Foto: Kenneth Bengtsson, NaturbildEtt av Stockholms rikligaste bestånd med kirskål växer vid trävillan Sofieberg på sydvästra Långholmen. Kirskål är en flockblomstrig växt som förekommer vild i näringsrika lövskogar i södra Sverige. I näringsrik jord och med lagom mycket fuktighet och sol tränger den undan all annan växtlighet. De små gulvita blommorna bildar parasollika flockar under högsommaren. Men kirskålen har också använts som medicinal- och köksväxt. Från trädgårdarna har växten spritt sig ut i omgivande kulturmarker. Har kirskålen väl etablerat sig i lämplig jord, är den mycket svår att bli kvitt. En ny planta kan växa upp ur en bit av det vitt förgrenade nätet av underjordiska utlöpare. Det var förmodligen munkar som tog kirskålen till Sverige på medeltiden, då växten ansågs verksam mot gikt.

Egenskaper som liknar kirskålen har parksallaten, vilken bildar klungor på några ställen runt Sofieberg. Parksallaten sprider sig genom fragment av jordstammen och har liksom kirskålen förmåga att konkurrera ut andra växter. Växten, som härstammar från Östeuropa, kan bli upp till två meter hög och har blåvioletta blomkorgar. Men i gräsmattor bildar den sterila, lågväxta bladrosetter. I Stockholm verkar parksallaten sprida sig enbart vegetativt.

Vid gångvägen strax norr om Sofieberg förekommer såpnejlika, en växt som innehåller skumbildande ämnen, saponiner. Såpnejlikan användes förr som tvättmedel. Tjocka, underjordiska utlöpare gör att den på kulturpåverkade marker kan bilda stora bestånd. De rätt stora blommorna, som slår ut på sensommaren, är vita eller rödlätta och sitter i växtens topp.

Buskviol är en tidigt blommande viol, som man hittar väster om Sofieberg. Här finns en av Stockholms rikligaste förekomster. Man bör titta efter buskviolens blåvioletta blommor redan i april.

Text hämtad från: Upptäck naturen innanför tullarna, Björn Möllersten 2006.