Bullerö-Biskopsön

• 

Levande ytterskärgårdsnatur med rik flora och fauna

Skörbjuggsört växer intill tångvallarna på Tärnskär. Foto: Anders Haglund, Naturbild.Mellan Bullerö i norr och Biskopsön i söder bildar några medelstora bebodda öar utskärgård. Öarna omges av ett myller av kobbar och skär och hör till de vackraste och minst exploaterade delarna av skärgården. Flera av öarna är naturreservat där man försöker sköta naturen på ett traditionellt sett. Här finner du havsstrandängar och öppna maritima lövskogar där betesdjuren får ströva fritt.

Bullerö

Bullerö har blivit känd genom konstnären Bruno Liljefors som ägde ön i början av 1900-talet. Under ett dagsbesök kan du vara säker på att få se fåglar typiska för skärgården som svärta, småskrake, grågås, tobis grissla, labb, skräntärna, silvertärna och roskarl. Under vårarna hörs skärpiplärkans fina sångstrof och orrens bubblande spel från kalskären. I början av juni sjunger höksångare från enebuskarna runt fiskebyn och från den lummiga lövskogen som täcker de inre delarna av ön hörs varje år mindre flugsnappare och lundsångare. Dessa två arter har tillsammans med höksångare börjat dyka upp som häckfåglar i vårt land under de senaste decennierna. Huvudutbredningen för dessa arter finns i Ryssland, så det är ingen slump att de slagit sig ner i denna östliga del av skärgården.

För gångna tiders skärgårdsbor var livet slitsamt. I de smala dalgångarnas jord finns ängslyckorna där vinterfoder togs till djuren. Vinterhöet räckte inte till någon häst, så i de små potatisåkrarna fick bonden själv dra plogen. Betesdjuren stängdes ute från de bördigare markerna och fick nöja sig med det magra betet på de kråkris- och ljungklädda hedarna. Resultatet av böndernas brukarmödor finns kvar i odlingslandskapet runt fiskebyn.

Bullerö vilar på en gnejsberggrund och det finns därför relativt få botaniska märkvärdigheter. Strandväxter är det emellertid gott om och i klippskrevor utmed kusten kan du under högsommaren njuta av strandveronikans och fackelblomstrets lysande blomstersamlingar.

Tärnskär

Tärnskär är en flack och nästan helt kal ö. Som namnet indikerar är ön häckplats för silvertärnor och andra sjöfåglar. Du bör därför inte gå iland under häckningstid.

Från slutet av juli till september är ön en omtyckt rastplats för högarktiska vadare. De vattenfyllda hällkaren och den lilla sandstranden på öns mitt lockar arter som kustpipare, kustsnäppa, småsnäppa, sandlöpare och ibland också smal-näbbad simsnäppa. Antalet individer i vadarflockarna är sällan stort men artsammansättningen kan vara imponerande.

Vår och senhöst är den högnordiska skärsnäppan en regelbunden gäst vid Tärnskär. Foto: Anders Haglund, Naturbild.Under höstarna kan småfågelsträcket vara intensivt. I öns enda buskage och gräsmarkerna däromkring ses varje år videsparv, lappsparv, rödstrupig piplärka, vinterhämpling och snösparv. Havsörnen patrullerar ofta av de sjöfågelrika vattnen och liksom i övriga delar av den yttre skärgården sträcker här stora skaror änder och gäss förbi under vår och höst.

Fågelspillning och uppspolad tång ger växtligheten oväntad frodighet. Några av de skärgårdsarter som blommar här under högsommaren är kust- och dvärgarun, vejde, sumpfräne, strandkvanne, gultåtel och dansk skörbjuggsört.

Långviksskär

På denna ö finns en av skärgårdens finaste naturhamnar och en vacker skärgårdsby. I början av seklet bodde här tjugo personer men nu finns bara en bofast familj kvar. Större delen av ön täcks av björkskog som betas. I de öppna före detta slåtterängarna på öns södra del kan du hitta brudsporre och Adam och Eva. Den ovanliga kärrvialen växer i en fuktäng norr om byn. Här finns vidare artrika havsstrandängar med ormtunga, höskallra och den sällsynta klapperstarren.

Biskopsön

Biskopsön är känd för sin stam av dovhjort, som inplanterades på 1920-talet. De 40-50 djuren är oskygga och låter ofta besökaren komma nära. Läget i ytterskärgården och de vidsträckta maritima lövskogarna har genom åren lockat många sällsynta fågelarter till ön. Länets första häckning av lundsångare konstaterades här i början av 90-talet och höksångaren är årsviss. Skärgården utanför hyser bl a tobisgrissla, tordmule och skräntärna. Berganden som nästan försvunnit som häckfågel i skärgården har här och vid Tärnskär kvar några av sina få häckplatser.

Säl och labb

Själberget utanför Biskopsön är ett av länets viktigaste områden för gråsäl. De samlas i stor mängd under försommaren för att ömsa päls. I vattnen runt Själberget är det förbjudet att vistas, eftersom sälarna är mycket störningskänsliga. Själ är det fornsvenska namnet för säl. Man trodde förr att förlista sjömäns själar återföddes i sälar. Den som någon gång hört sälarnas vemodiga sång förstår säkert att denna tro uppkommit. Labben finns i två färgvarianter, en ljus och en mörk. Den är en av de mest utpräglade skärgårdsfåglarna, men är inte särskilt vanlig. Arten livnär sig som pirat och rövare. Den gör plötsliga utfall mot tärnor eller måsar, tar tag i deras fjäderdräkt och skakar till ordentligt, så att de spyr upp den fisk de har i krävan. Blixtsnabbt är labben där och fångar upp stöldgodset innan det nått vattenytan.

Text från: "Naturen i Stockholms län - en utflyktsguide", Ekologigruppen AB 1993. Granskad och kompletterad av Bo Eknert, Vallentuna Naturskyddförening våren 2000.