Strömmens fågelliv

• 

Vittrut. Foto: Anders Haglund Mitt i centrala Stockholm, där Mälarens vattenmassor forsar ut i Saltsjön, finns unika möjligheter att studera övervintrande sjöfåglar på nära håll. De flesta änder och andra sjöfåglar flyttar till Nordsjöområdet under vintern, men en del stannar kvar hos oss i norr. De som härdar ut i de nordliga vattnen måste dock hålla undan för isen. När Mälardalens insjöar och fjärdarna i Stockholms inre skärgård framemot december–januari blivit isbelagda, drar sig de härdiga sjöfåglarna in mot Strömmen, där vattnet aldrig fryser till helt och hållet. Nedanför Operan är det ständigt isfritt, men även utanför Skeppsholmen och Kastellholmen är vattnen nästan alltid öppna.

Gräsand, vigg, sothöna och storskrak kan ses i hundratal på Strömmen. Även knölsvanen är vanlig, och på senare år har sångsvan övervintrat. Måsfåglar, främst skrattmås, fiskmås och gråtrut övervintrar också. Vissa vintrar får Strömmen besök av vittrut. Det är en sällsynt vintergäst, som häckar längs norra Atlantens kuster. Den som vill se storskarv bör bege sig till Kastellholmen. Står man en stund vid Strömmen, kan man vissa dagar räkna till 15 olika arter. Ett ypperligt tillfälle att närstudera såväl vanliga som mindre vanliga fåglar.

Det är inte bara den gynnsamma issituationen i Strömmen som drar till sig fåglar. Även matningen, som pågått ända sedan 1930-talet, bidrar till den stora fågelrikedomen. Utbrottet av fågelinfluensa 2006 gör dock matningens framtid osäker.

Redan på 1500-talet, tycks man ha varit mån om fåglarnas välbefinnande. Åtminstone vad gäller svanar. 1573 fanns ett "svanehus" på ett litet skär i Norrström. Det är oklart vilken art dessa svanar tillhörde. Var det vilda sångsvanar som rastade här under flyttningen, eller handlade det om tama knölsvanar som hölls nedanför kungliga slottet? Bland de europeiska furstehoven var det vanligt att man höll tama svanar som prydnadsfåglar i parkdammarna. Gustav II Adolf utfärdade 1621 en kunglig förordning. Den som sköt en svan i Stockholm och tio mil ut från staden skulle straffas med döden. Under 1700-talet försvann svanarna från Stockholms vatten. Det skulle sedan dröja ända till mitten av 1900-talet, innan svanar åter blev en vanlig syn på Strömmen.

Vid matningsflotten nedanför Operan uppstår under högsäsongen stor trängsel. Allt är i rörelse, både vattnet och fåglarna. Alla är inställda på att komma åt maten. Särskilt försigkomna är sothönorna, som gärna nyper till en gräsand med näbben. Sothönorna drar sig heller inte för att kliva på svanarnas ryggar för att nå fram till maten.

Om vattnet är klart, vilket det ofta är vintertid, kan man från kajen följa viggarna när de dyker ner mot bottnen. De tar hjälp av både vingar och sina breda, blåaktiga simfötter. Vid bottnen letar de efter tappade sädeskorn och uppvirvlade smådjur. Viggarna verkar nästan tillbringa större tid under vattenytan än över. Små glänsande luftbubblor täcker fågeln under dykningen, och man förstår att fjäderdräkten verkligen är absolut tät. Man inser också att det får ohyggliga konsekvenser om fågeln får olja i fjädrarna och det iskalla vattnet börjar tränga in. Tillbaka upp till ytan stiger viggarna som korkar. När en fågel kommit upp efter en dykning, ser man hur vattendropparna på dess rygg skimrar ett ögonblick innan de kvicksilversnabbt glider av den täta fjäderdräkten.

Text hämtad från: Upptäck naturen innanför tullarna, Björn Möllersten 2006. Se naturbutiken.