Vid Viksbergs säteri reser sig det höga och branta Korpberget. Nedanför bergets sydsida växer ädellövskog med en otrolig artrikedom i floran. Korpbergets högsta delar når mer än 85 meter över havet. Utsikten är magnifik från de glest tallbevuxna hällmarkerna. Den branta sydsidan har på många ställen karaktären av rasbrant. Där regnvattnet rinner ytligt genom marken nedför sluttningen, trivs linden. Under nätterna avger berget långsamt värme som lagrats upp under varma dagar. Det gynnsamma klimatet ger förutsättningen för alla ädla lövträdsarter och en rik och sällsynt flora.
Flera intressanta ärtväxter växer i anslutning till stigen nedanför berget. Vårärten blommar som bäst i slutet av maj. Ett par veckor senare kommer vippärten igång. Korpbergets verkliga raritet, buskvickern, växer i en blockrik sluttning och blommar i slutet av juni och i början av juli. Den bildar ett bestånd som vissa år täcker upp till femhundra kvadratmeter. Andra år visar den sig inte alls. Murgrönan är kanske den växt som mest förknippas med Korpberget och Viksberg. Den beskrevs här redan år 1707 och växer fortfarande på två olika ställen på bergets sydsida. Den ena växtplatsen kan du hitta i stenskravlet alldeles väster om den stora stigen som leder upp till bergets topp.
I ädellövskogen nedanför berget är det mörkt och svalt under sommaren. När vitsippa, gulsippa och svalört blommat över blir växttäcket glest med enbart höga lundörter och gräs som klarar av den djupa skuggan. Myskan växer i mattor tillsammans med trolldruva, underviol och nejlikrot. Storrams, skogsbingel och springkorn är andra arter som är typiska för miljön, men du får leta lite innan du hittar dem. Det vanligaste gräset är lundgröe. De sällsynta och högvuxna gräsen skugglosta och långsvingel ståtar överallt med sina hängande ax. Ett annat ovanligt gräs är lundslok som dominerar längre upp på sluttningen där lite mer ljus når ner till marken. Inte bara örter och gräs drar nytta av den ovanliga miljön. En lång rad sällsynta svampar och lavar lever i skogen, bl a ulltickan som växer på gamla omkullfallna granar på bergets sydsida.
En rad platser i omgivningarna är också kända som rika botaniska lokaler sedan århundraden. Den som först beskrev floran i området var Johan Linder som 1716 gav ut ”Flora Wiksbergensis”. Linder hade kommit till platsen som brunnsläkare. Efter Linder har en lång rad kända botanister gjort noggranna undersökningar av floran.
Lindängen alldeles väster om Korpberget var förr en slåtteräng men har utvecklats till en lövskog. Växtligheten är artrik, bl a med murgröna, mängder av liljekonvalj och en rik förekomst av strävlosta i raden av lundarter. Den sällsynta lömska flugsvampen, liksom även oxtungssvamp och fjällig tofsskivling trivs också här.
Söder om Högantorp rinner en bäck med vacker omgivning. Här finns också en restaurerad gammal kvarn. På Bornhuvud längre norrut är naturen dramatisk. Skogen har urskogskaraktär med gamla, högvuxna tallar. Terrängen är full av stora block som gör det nästan omöjligt att ta sig fram. Här finns bland annat fyrflikig jordstjärna. Murgrönan på Korpberget befinner sig på sin nordligaste utpost. Troligen är det Mälarens temperaturutjämnande effekt som gör att den kan överleva vintrarna här.
Granskad av Pelle Hebbel, Naturskyddsföreningen i Botkyrka-Salem våren 2000.
