Sandhamn ligger långt ut i havsbandet men är lättillgängligt med Waxholmsbåt. Det har gjort ön till en omtyckt plats för vinterfågelskådning. Sommartid är öns säregna natur med sanddyner idealiska för en kombinationsutflykt med bad och naturupplevelser. Sandön, som ön egentligen heter, brukar även hårda vintrar omges av isfritt vatten. I januari-februari brukar tusenhövdade flockar av vigg, knipa, alfågel och storskrake rasta här. Ofta ses enstaka ejder, tobisgrissla, sångsvan och storskarv. Sandhamn är också en klassisk havsörnslokal. Havsörn ses dagligen under vintern. Kalla vintrar kan åtskilliga exemplar sitta längs farledens isränna.
Den glesa tallskogen på öns mitt är idealisk för nattskärran som låter höra sitt spinnande läte under försommarnätterna.
Hitta ut till skärgården med Waxholmsbolagets reseplanerare
Sandön består nästan mest av sand som avsatts under vår senaste istid. För ca tio tusen år sedan höll den kilometertjocka inlandsisen på att släppa sitt tag över vårt land. En 600 år lång köldperiod gjorde att avsmältningen stannade upp just vid Sandön. Under tiden pumpade jättelika isälvar ut mängder av sand och grus som avsattes på havets botten. Liknande sandavlagringar finns i en zon som sträcker sig från Värmland i väst till Finland i öst.
Sandön reste sig långsamt ur havet och blottades för vinden som började transportera sanden och bilda dyner. De första växtarter som koloniserade ön var troligen samma som du idag finner invid badstranden i sydost. Det högvuxna gräset strandråg dominerar och här har dess släkting sandrör sin nordligaste växt-plats. Arten planteras i Danmark, där de rörliga dynerna hotar bebyggelse och skogar. Med sina upp till trettio meter långa rötter, som har en tillväxthastighet på över en meter per år, fångar sandröret effektivt in dynen och stabiliserar den.
På sandstranden finner du också strandkvickrot och den skära marviolen. De frodas i miljön som ständigt gödslas av uppspolad tång. Invid stranden i nordväst växer också den sällsynta spetsfingerörten.
Innanför dynerna är vegetationen magrare och den lågvuxna sandstarren dominerar med sina långa utlöpare. I skogsbrynet täcks marken av mjölonens lingonlika blad medan kråkris tar över inne i skogen.