Foto: Einarspetz. Licens Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2266391

Angarn

Angarnsjöängen – länets bästa fågellokal

Om du är det minsta intresserad av fåglar är ett besök vid Angarn ett måste. Här har du chans att få en riktigt lång artlista med hem efter några timmars fågelskådning. Genom åren har drygt 240 arter setts. Markerna runt sjöängen är vackra och inbjuder till strövtåg.

Under april och maj är antalet änder imponerande. Flockar med bläsänder, krickor och även stjärtänder rastar på de öppna vattenspeglarna i sjöängens mitt. Du brukar kunna se alla svenska simandsarter och bl a årta, snatterand och skedand häckar. Sångsvanen häckar varje år sedan början av 80-talet.

Ett paradis för vadare

Sammanlagt har drygt 30 olika arter vadarfåglar observerats. Redan i mars -april spelar tofsvipor och storspovar över sjöängen. I maj rastar stora flockar med grönbenor och brushanar. På ängarna i norr kan du också med lite tur få se brushanarna spela. I månadsskiftet maj-juni rastar smalnäbbad sim-snäppa. Flockar med kärrsnäppor, där små-, mo- och myrsnäppa ingår, rastar under sensommar och höst.

Vid Angarnsjöängen kan du uppleva tre beckasinarters fascinerande spel. Vanligast är enkelbeckasinen med sitt brummande spelljud som fågeln åstadkommer med stjärtpennorna under upprepade störtdykningar. Det låter lite som en gnäggande häst och många äldre dialektala namn, t ex ”horsgök”, anspelar på lätet. Dvärgbeckasinen och dubbel-beckasinen är liksom enkelbeckasinen knutna till öppna våtmarker men är mer kräsna. Dvärgbeckasinens underliga spel hörs när natten är som mörkast i början av maj. Det låter närmast som en häst under full galopp. Dubbelbeckasinen, den största av beckasinerna, var vanlig i Syd- och Mellansverige förr. När de slagna våtmarksängarna dikades eller växte igen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet försvann dubbelbeckasinen. Den häckar idag bara i de fjällnära våtmarkerna. Dubbelbeckasinens spel kan du höra vid Angarn i skymningstimmarna i mitten av maj.

Andra fåglar som häckar vid Angarn är brun kärrhök, vattenrall, småfläckig sumphöna och rörhöna. I omgivningarna runt sjöängen trivs ortolansparven. Den har minskat i antal och finns nu främst kring den vackra björkhagen Skesta hage där även törnskata och göktyta håller till. Bivråk och lärkfalk är rovfåglar som häckar i trakten och som du ofta kan få syn på. Blåhakarna uppträder i början av september liksom enstaka videsparv, lappsparv och blå kärrhök. Under hösten kommer flockar med säd-, grå- och kanadagås till sjöängen. Då kan du också se tranor som samlas inför flyttningen. Vintertid uppehåller sig ofta duvhök och varfågel vid Angarn. Havsörn ses också regelbundet.

Restaurering gav nytt liv

Angarnsjöängen var från början en djupare sjö. Under 1800-talets senare del sänktes sjöängen med närmare två meter och blev ett idealiskt tillhåll för simänder och vadare. Betet runt sjöängen höll tillbaka igenväxningen fram till 50-talet, men när betet upphörde tog växtligheten efterhand över det mesta av klarvattenytorna. Sjöängen växte igen med vass, starr och kaveldun. Förr var svarthakedoppingen sjöängens karaktärsfågel med ett stort antal häckande par. Under 1980-talet minskade fågellivet för varje år. 1992 häckade till slut varken skrattmås eller svarthakedopping. Då blev det nödvändigt med en genomgripande restaurering. Videbuskage och träd röjdes bort och marken bearbetades med fräsaggregat. Samtidigt byggdes ett reglerbart dämme vid sjöängens utlopp för att möjliggöra en höjning av vattenståndet. Resultatet blev en otrolig ökning av antalet fåglar. Änder och vadare rastar och häckar nu som aldrig förr. Flera par svarttärnor häckade året efter restaureringen och skrattmås-kolonin återuppstod. Även svarthakedoppingen återkom och häckar nu med några par.

En våtmarksbiotop av det slag som Angarnsjöängen representerar är ingen stabil miljö. En förutsättning för att fågellivet även fortsättningsvis skall vara rikt vid Angarn är att markerna sköts med slåtter och bete.

Angarnsjöängen omgavs av bosättningar redan under bronsåldern. Under vikingatiden stod sjöängen i förbindelse med den viktiga transportvägen Långhundraleden. Det är inte så konstigt att det finns gott om runstenar, gravfält och fornborgar i markerna. Mest sevärd är en stor hällristning väster om Örsta.

Granskad och kompletterad av Bo Eknert, Vallentuna Naturskyddförening våren 2000.