Medan vi människor är utpräglade synvarelser och anpassade till att vara aktiva under dygnets ljusa del, lever flertalet fladdermöss i en ljudvärld och är aktiva främst nattetid. Inte undra på att vi upplever fladdermöss som svårstuderade.
Att föreställa sig hur en insektsfångande fladdermus upplever sin omvärld är antagligen omöjligt för en människa. Man har genom experiment visat att fladdermössen orienterar med hjälp av ett slags ekolod. De skickar ut ljudsignaler och fångar sedan upp de ljud som reflekterats mot olika föremål. Hur fladdermusen sedan bearbetar signalerna, om den till exempel bygger upp en inre bild av sin omvärld, kommer vi människor sannolikt aldrig att kunna få reda på. Ljudsignalerna är av så hög frekvens (svängningshastighet) att ett mänskligt öra inte förmår att uppfatta dem. Men med hjälp av en frekvensomvandlare (en liten bärbar apparat med hörlurar och/eller högtalare) går det att omvandla fladdermössens ohörbara ljudstötar till för oss människor hörbart ljud.
Det stora flertalet fladdermöss hör hemma i tropikerna. Där finns även frukt- eller pollen- och nektarätande fladdermöss som är dagaktiva och orienterar med sin syn. Fladdermössen är den näst artrikaste däggdjursordningen, med drygt en femtedel av jordens cirka 4 680 däggdjursarter.
De svenska fladdermössen är små djur. Den minsta arten, dvärgfladdermus, väger 3–8 gram och den största, stor fladdermus, 18–36 gram. Kroppslängden ligger hos de flesta arter kring fem centimeter.
Vissa av de insektsätande fladdermössen ger också ifrån sig ljud som är hörbara för oss människor. Framför allt gäller det den gråskimliga fladdermusen, en bergsart som lyckats anpassa sig till ett liv i städerna. Under höstkvällar kan man höra dess taktfasta tickande läte uppifrån den mörka himlen. Det är hanar som är ute på spelflykt, och deras ärende är att hävda revir och locka till sig honor. Man hör dem ofta intill kyrkor – kanske är det så att den gråskimliga dras till kyrkor därför att kyrkornas väggar och torn ger ett bra stöd vid ekonavigeringen. De bästa miljöerna för gråskimlig fladdermus i innerstaden är platser med höga hus, förekomst av träd och närhet till vatten. Gator med alléer och kajer är bra. Två gator som uppfyller dessa krav är Strandvägen och Norr Mälarstrand. En annan bra lokal för gråskimlig fladdermus är kvarteren runt före detta Skatteskrapan på Södermalm.
Även nordisk fladdermus och dvärgfladdermus kan påträffas i innerstaden, och då främst i innergårdar med träd och vegetation. Långörad fladdermus kan man stöta på i parker. Men för att kunna artbestämma dessa fladdermöss behöver man en frekvensomvandlare.
De flesta fladdermöss går i vinterdvala, då de inte kan hitta föda under den kalla årstiden. Vissa flyttar också söderut. Kroppstemperaturen hos en fladdermus i dvala ligger endast något över noll grader. Men den gråskimliga är en riktig tuffing, för den kan vara ute och flyga milda perioder vintertid.
Fladdermössen lider av bostadsbrist. Grova ihåliga träd och grottor är deras naturliga dagtillhåll respektive övervintringsplatser. Att de grova hålträden idag inte alls är lika vanliga som förr ställer naturligtvis till problem. I viss mån har fladdermössen kunnat kompensera sig genom att börja utnyttja vindar, källare och andra utrymmen i byggnader.
De talrika gamla ihåliga ekarna ute på Djurgården är utmärkta bostäder för fladdermössen. Av de tre vanligaste arterna ser man nordisk fladdermus klart oftast, men inte sällan visar sig också dvärgfladdermus och vattenfladdermus. Av övriga arter förekommer mustaschfladdermus/Brandts mustaschfladdermus*, stor fladdermus och långörad fladdermus.
Bästa tiden på året att studera fladdermöss är slutet av juli–början av augusti, då ungarna kommit på vingarna. Många arter har en aktivitetstopp i skymningen, varför det är bra att vara ute när det mörknar. Och dessutom ser ju vi dagvarelser inte så mycket när det blivit helt mörkt. Bra lokaler på Södra Djurgården är längs Djurgårdsbrunnskanalen, till exempel vid roddklubben, och Blockhusudden inklusive markerna runt Isbladskärret.
* Mustaschfladdermus/Brandts mustaschfladdermus skrivs på detta sätt därför att arterna inte går att skilja åt, så länge som man inte har dem i handen.
Text hämtad från: Upptäck naturen innanför tullarna, Björn Möllersten 2006.
