Ön Oaxen lockar botanister och svampvänner till upptäcktsfärder. Här kan du hitta många arter som inte finns på annat håll i länet. Men kalkbrotten och det pittoreska gamla brukssamhället bjuder även den mer allmänt intresserade på en annorlunda upplevelse.
Naturlig växtlighet med barrskog och öppna kalkhällar finns på norra delen av ön. På hällarna växer kalkälskande växter som Adam och Eva, fältmalört, blodnäva och kungsmynta i stor mängd. Här hittar du också grusslok, kantig fetknopp, trift, lunddraba och grusbräcka samt typiska kalkmossor som klockmossa, kalkkrusmossa och guldlocksmossa.
Även i den exploaterade miljön på de centrala delarna av ön finns mycket att titta på för blomsterälskaren. Kalkbrottet på öns västra strand hyser en mycket säregen flora. Den sällsynta fältkrassingen är tämligen allmän utmed bergväggen. En av öns rariteter – stenfrö – växer rikligt invid tunnelmynningen. Arten blommar i juli med små vita blommor. Lite senare utvecklas de stenhårda, porslinsäggsliknande frön som gett arten dess namn.
I stenbrottets stenskravel finner du vägkantsväxter som backvial, rödkörvel och snårvinda. I de strandnära äldre och tallbevuxna kalkbrotten i nordväst växer också den sällsynta kala tallörten, kattfot och spåtistel.
I skogen norr om kalkbrotten har ett stort antal ovanliga svampar sin växtplats. Fransriska, fransad jordstjärna, brandmusseron, pluggskivling, brandtaggsvamp och tallharticka är några av dem. Många av arterna har sin enda växtplats i länet här. Du kan i skogsgläntorna också hitta den sällsynta luktsmåborren bland mängder av småborre.
Kalkbrytningen på Oaxen började i mitten av 1800-talet och fortsatte ända in på 1970-talet. Bruksmiljön på södra delen av ön är därför välbevarad.
Granskad och uppdaterad Bjarne Tutturen, Naturskyddsföreningen i Södertälje 2000.
