Vid korsningen mellan Sveavägen och Odengatan ligger Observatorielunden, som är en del av Stockholmsåsen. I lundens branta nordsluttning breder ett vidsträckt fält med ryssgubbe ut sig. Inget annat svenskt korsblomster är lika vidvuxet som ryssgubben, som kan bli upp till 120 centimeter hög. Från den djupa, grova roten skickar växten upp generöst med stjälkar. Den branta sluttningen är ett enda stort, gult blomhav, när växten blommar under sommaren. Aurorafjärilen, vars larv lever på korsblommiga växter, kan söka sig dit. Fjärilens vingar har vit grundfärg, men yttre hälften av de främre vingarna är orangea. Ryssgubben följde med spannmål och halm från de baltiska länderna i slutet av 1700-talet, därav namnet.
Vanlig i Observatorielundens nordsluttning är också en annan växt med gula blommor, ärtväxten gulvial. Att det är en ärtväxt ser man på blommorna, som är byggda av ett ”segel”, två ”vingar” och en ”köl”. Gemensamt för ärtväxterna är också att de lever i symbios med kvävefixerande bakterier. Man hittar bakterierna i särskilda rotknölar. Att bakterierna är kvävefixerande innebär att de ur luften kan bilda kväveföreningar som är tillgängliga för växter. Detta samliv är fördelaktigt för ärtväxterna, då kväve normalt är ett bristämne i naturen. Men nu håller människan på att ändra på detta genom sina utsläpp av kväveföreningar.
På våren breder den ursprungligen inplanterade scillan ett blått täcke över Observatorielundens västra sluttning.
Text hämtad från: Upptäck naturen innanför tullarna, Björn Möllersten 2006.
