Groddjursfaunan kan användas som ”ekologisk kvalitetsmätare”. En rik groddjursfauna i ett område är ett slags kvitto på att den naturliga variationen i landskapet i viktiga avseenden finns kvar, att kontakten mellan olika delar av landskapet inte blivit bruten och att området inte är allvarligt förorenat.
Det ligger i stadens natur att naturmiljöer måste maka på sig och att ekologiska samband bryts. Ingen av de groddjurslokaler som tidigare måste ha funnits i det område som idag är Stockholms innerstad har därför överlevt fram till våra dagar. De sjöar och våtmarker i ytterstaden där groddjur lyckats hålla sig kvar har vanligtvis en utarmad groddjursfauna. I ingen av de kvarvarande lokalerna närmast innerstaden har man lyckats hitta mer än tre av de fem arter som är väl spridda i vår del av landet.
På södra sidan stan är närmaste ställe där groddjur kan föröka sig Sicklasjöns västligaste del, nedanför Hammarbybacken, där både åkergroda och vanlig padda finns. På östra sidan har vi Södra Djurgården med Isbladskärret, där man finner större och mindre vattensalamander och vanlig groda. Vid Rosendal finns en anlagd damm med mindre vattensalamander. På Norra Djurgården hyser Solfångardammen vid Stora Skuggan större och mindre vattensalamander och vanlig padda. I Laduviken leker mindre vattensalamander och vanlig padda. Den nyligen restaurerade Lillsjön har koloniserats av åkergroda och vanlig groda. Japandammen i Bergianska trädgården är en bra lokal för större och mindre vattensalamander. De är lättstuderade i dammens klara vatten.
De svenska grodorna lever större delen av året ett tyst och undanskymt liv, men under vårens fortplantningstid gör några av dem mer väsen av sig. Från samlingar med åkergrodor hörs ett läte som påminner om det bubblande ljud som uppstår då man håller en tom flaska under vattnet och luftbubblor stiger upp mot vattenytan. Hanarna är i lekdräkt helt eller delvis blåfärgade. Den vanliga grodan är mer tystlåten och ger ifrån sig ett torrt, knorrande ljud. Den vanliga paddan har ett skarpt, rapande läte. Men vattensalamandrarna är tysta.
Groddjuren har mycket bestämda krav på sin miljö. De fortplantar sig i vatten, men flertalet av Sveriges 13 arter uppehåller sig efter lekperioden mest på land. Det som avgör om en viss groddjursart kan finnas i ett område är, förutom klimatet, egenskaper både hos vatten- och landmiljön. Ungefär hälften av Sveriges groddjur har sitt utbredningsområde inskränkt till södra Götaland, främst Skåne. Flera är mycket sällsynta. De som finns över en större del av landet är inte lika nogräknade, men de är fortfarande sårbara genom att deras miljökrav måste vara tillgodosedda både på land och i vattnet.
Något av det första som händer i en framväxande stad är att våtmarkerna förstörs. I äldre tider brukade man inte aktivt torrlägga våtmarkerna, men istället blev de förorenade. Våtmarkerna användes också som avstjälpningsplatser, varför de med tiden blev utfyllda. I Stockholm finns flera kända exempel på förorenade våtmarker: Fatburssjön mitt på Södermalm, Klara sjö på Norrmalm och Träsket vid nuvarande Jarlaplan. Från alla tre områden spreds tidvis en vedervärdig stank. Två av dem valdes på 1850- och 1860-talen som plats för järnvägsstationer, Södra station och Centralstationen.
Text hämtad från: Upptäck naturen innanför tullarna, Björn Möllersten 2006.
