Ängsö nationalpark

Ängar, lundar och barrskogar

Ängsö är ett av länets mest värdefulla naturområden. Det är dessutom ett av de vackraste. Som en av våra första nationalparker avsattes den redan 1909. Ön består dels av ängs- och hagmarker dels av orörda skogar.

Ängsö är som allra vackrast i slutet av maj. Du stiger antagligen i land på ön vid den gamla torpbebyggelsen där öns brukare har bott. En stig leder dig sedan norrut, förbi vitsippsprydda hagmarker med stora ekar och lindar, förbi ängar med tusentals gullvivor. Mängder av växter som trivs i slåttermarkerna har blivit sällsynta på andra håll. I skiftet mellan maj och juni blommar majviva och rosettjungfrulin på fuktängarna. Längre fram på sommaren kommer slåtterblomma och på lite torrare marker vildlin, låsbräken och kattfot.

Skogar och fåglar

Nordost om ängarna breder orörda skogar ut sig. Högvuxna lundar med omkullfallna träd och mattor av vitlöksdoftande ramslök ger en känsla av obändig växtkraft. Här finns också sällsynta gräs som lundslok och lundskafting samt orkidéerna grönvit- och vanlig nattviol. På den östra stranden står också imponerande ”barrurskogar”. Överallt genljuder fågelsången. Den svartvita flugsnapparen är en karaktärs-fågel med över 20 par på ön och nötväckans skarpa visslande hörs ständigt från trädkronorna. Chansen att få se en havsörn som seglar upp över skogskanten är också god. Vid Hemviken i söder finns en mycket stor skäggdoppingkoloni med 30-40 par.

Ängen som försvann

Historien om Ängsö är lång och brokig. Första gången ön nämns är på en lantmäterikarta från 1639. Kartan visar två öar som bär anteckningen ”Eng till höö”. Det var bönder från Väringsö som tog hö till sina djur på ön. 1725 kom den första bofasta torparen. Markerna var nu hårt utnyttjade. Det uppges att skogen var så klen att den knappt räckte till gärds-gårdsstörar. I mitten av artonhundratalet plöjdes en del av ängarna upp till åker men arealen äng utvidgades samtidigt till det dubbla. I slutet av samma sekel lades ytterligare ängsmarker under plogen.

När nationalparken bildades 1909 bodde torparen Carl Edvard Carlsson på ön. De lärde såg med förfäran på hur Carlsons kor trampade sönder växtligheten och hur sällsynta växter liades ner. Därför var man angelägen om att få bort den stackars torparen.

Så här uttrycktes det i ett brev:

”…då det naturligtvis är af vikt att ängarne som skola ingå i Ängsö nationalpark, så snart som möjligt komma att bli oslagna och obetade af kreatur, för att florans ömtåligare beståndsdelar ej må skadas”.

Torparen fick sina möjligheter att bruka marken kraftigt beskurna och gav slutligen upp och flyttade från ön. Ängsö växte snabbt igen och de lärde männen som trodde att de bevarade en ursprunglig naturtyp fick snart nog lära sig att ängar och hagar är något som generationer av jordbrukare skapat. I början av 40-talet började man att restaurera de gamla ängsmarkerna men stötte på många motigheter. Eller som det sägs i ett betänkande:

”Det är ett problem för en akademi och ett ämbetsverk att med förenade krafter ersätta en ensam torpare.”

Sedan början av 50-talet sköts markerna åter med bete och slåtter. Resultatet är ett levande museum med få motsvarigheter i landet.

Granskad av Dan Johansson, Roslagens naturskyddsförening våren 2000.