Foto: Yqir. https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6602432

Svenska Högarna, Gillöga och Stora Nassa

Ostliga skärgårdar med rikt fågelliv

Stora Nassa, Gillöga och Svenska Högarna sträcker sig som ett pärlband ut i Östersjöns svallande hav. Ögrupperna består av många små öar som har varit mer betydelsefulla för fiske och jakt än för jordbruk. De är med rätta kända för sitt rika fågelliv. Stora Nassas skärgård är till stor del björkskogsbevuxen medan Gillöga och Svenska Högarna knappt har någon skog alls.

Svenska Högarna

”Emot Svenska Högarna är bottnen så belamrad med grund och klippor, att hela fältet i svåra stormar synes öfverallt bryta och blifver äfventyrligt att komma nära.” (Ur Den svenska lotsen, 1853.)

Högarna har varit ett viktigt märke för insegling i skärgården men är minst lika viktiga som anhalt för tusentals flyttfåglar som passerar över havet från Finland till Sverige varje höst. Mest spännande är sträcket i slutet av september och i början av oktober, då öarna plötsligt kan krylla av rödhakar, rödvingetrastar, ängspiplärkor eller kungsfåglar. Chansen att någon sällsynt östlig gäst dyker upp är också rätt god. Taigasångare och kungsfågelsångare ses då och då. Den nordamerikanska rostskogstrasten har påträffats en gång liksom de asiatiska arterna blåstjärt, brunsångare och glasögonflugsnappare.

I början av hösten sträcker ofantliga mängder ejdrar förbi. Som mest har ornitologer under en dag räknat 42 150 stycken! Ejdrarna rastar dessutom gärna i tusen tal kring öarna. Flera hundra lommar brukar också räknas varje höst. Islom och vitnäbbad islom har också observerats. I november är det mesta av sträcket förbi men kvar ligger massor av alfåglar som övervintrar om isläget tillåter. Invasionsarter från öster brukar först signalera sin ankomst vid Svenska Högarna. Det kan vara bändelkorsnäbbar, talgoxar eller smalnäbbade nötkråkor.

På våren vänder de flyttande fåglarna åter om än inte lika talrikt som på hösten. Då ses turturduva, nattskärra och mindre flugsnappare regelbundet. De arter som häckar på ögruppen är ganska fåtaliga. Tobisgrissla bebor flera öar och några par labb finns också. En storslagen syn är de upp till 20 000 ejderhannar, som ruggar på skären runt Svenska Högarna i början på juni.

Öarna är naturreservat och det är nödvändigt att umgås försiktigt med den känsliga naturen, framförallt under fåglarnas häckningstid. Storön är den ö som är bäst att besöka. Kalken och Lillön är fågelskyddsområde med landstigningsförbud mellan 1/4 och 31/7.

Någon egentlig bosättning skedde inte förrän i samband med fyrbygget 1874 men sedan dess har Svenska Högarna varit bebodda året runt.

Gillöga

Gillöga är en mycket vacker och fascinerande plats som du knappast behöver ha något specialintresse för att njuta av. Men för den som är intresserad av fåglar har Gillöga en del extra att erbjuda. Till skillnad från Svenska Högarna har Gillöga många grunda vikar som är perfekta för vadare. Rödbenans envetna varningsrop blandas upp med läten från grönbenor, strandpipare och gluttsnäppor. Små flockar av flyttande brushanar och kärrsnäppor kan ses leta föda i strandbrynen. Antalet häckande arter är relativt lågt men individrikedomen kan vara betydande. Framförallt ejdern är talrik och den häckar ända in på knutarna av den lilla byn på Österskär. Här brukar också storskrake ha några bohål. Vid en liten spång mellan Väster- och Österskär häckar dessutom en koloni med tobisgrissla. De är rätt vana vid människor och roliga att titta på. Deras släkting tordmulen häckar på några av skären utanför. Andra häckfåglar är svärta, vigg och skedand.

Växtligheten på Gillöga domineras av lavarna på de isslipade släta hällarna. Högst upp på klippkrönen växer gråa rufsiga mattor av stenbrosklav och vid sidan av dessa sitter orangelysande vägglavar. Nästan sammanvuxen med hällarna ger kartlaven klipporna ett mönster som inte så lite liknar en topografisk karta. Närmast vattenbrynet, ovanför det svarta saltlavsbältet, växer ingenting alls och du kan se bergets egna färg. I sprickor och svackor i berget finns ofta en påfallande rik växtlighet gödd av all fågelspillning. Intressanta arter är t ex utskärgårdsarterna klibbglim och vejde. Vid besök på Gillöga under försommaren måste du ta stor hänsyn till fågellivet. Vill du se vadare är juli-augusti bäst. En äng som är lämplig som tältplats finns mitt på Västerskäret.

Stora Nassa

Stora Nassa är en ganska brant och finskuren skärgård med lika många öar som året har dagar. De större öarna på Stora Nassa är björkskogsklädda och många av skärgårdens speciella hedarter finns väl företrädda, t ex hönsbär, hjortron och nordligt kråkris. På Stora Bonden, som är den största ön i arkipelagen, finns också alskogar där växtligheten bär tydliga spår från sitt tidigare förflutna som öppen ängsmark. Stora Bonden höjer sig högre än alla andra öar runt omkring och från toppen har du en magnifik utsikt. De mindre öarna i ögruppen är ofta bevuxna med enar. Det har gjort Nassaskärgården populär hos svärtorna som gärna häckar i skydd av enbuskar. Här har de sitt starkaste fäste i hela Stockholms skärgård. Håller du ögonen öppna är chansen god att du får se någon av skärgårdens havsörnar komma glidande över öarna. I övrigt är fågel- och djurlivet karaktäristiskt för ytterskärgården.

Granskad av Magnus Bergström våren 2007.