Foto: Arild Vågen. Licens CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=40696521

Djurgårdens jätteekar

Med anor från kunglig jaktpark

Djurgården har norra Europas största bestånd av jätteekar. För att hitta förklaringen till gammelekarnas stora antal på Djurgården, måste man gå tillbaka till 1600-talet och vurmen för storviltjakt bland den tidens kungligheter och furstar i Europa. De svenska kungarna tog intryck, och hela det stora området inhägnades och gjordes till kunglig jaktpark.

Första initiativet togs av Johan III, som i slutet av 1500-talet ville omvandla Ladugårdslandet, som området kallades på den tiden, till en ”djurgård”. Vid mitten av 1600-talet uppfördes det väldiga Djurgårdsstaketet, som avskiljde området från omgivningen och delade in det i olika jaktområden. Staketet var nära två mil långt och tycks ha nått över två meters höjd. Inom det inhägnade området hölls ett stort antal hjortar. När hjortstammen var som störst uppgick den till 1 500 djur. Staketet skulle hålla kvar hjortarna, men det behövdes också för att utestänga varg och lo, som ännu i början av 1800-talet var vanliga i Stockholms omgivningar.

Djurgården hade två glansperioder som kunglig jaktpark, under Karl XI i slutet av 1600-talet och under Fredrik I några decennier senare. Jakterna var stora tillställningar där många personer engagerades. Långa, raka siktgator, som alla sammanstrålade på ett berg mitt på Södra Djurgården, hade huggits upp för att det skulle gå att bekvämt följa jaktens gång. Men under Gustav III minskade Djurgårdens betydelse som jaktpark ganska snabbt. På 1820-talet gav Karl XIV Johan Djurgården istället ökad militär betydelse. Ladugårdsgärdet var övningsfält för Stockholms garnison till 1947.

Djurgården förvaltas idag av Kungliga Djurgårdens Förvaltning, och kungen har ”enskild dispositionsrätt”. Det är svårt att säga vem som egentligen ”äger” Djurgården. Området torde i alla händelser vara unikt i Sverige, genom att under en sammanhängande tid av mer än 400 år ha skötts inte med tanke främst på produktion av nyttigheter från jord- och skogsbruk. Istället har under olika epoker rekreationsintressen (främst kungligheters intresse för jakt) eller militärens behov och önskningar fått styra markanvändningen. Djurgårdsförvaltningens skötsel av området tar idag sikte på att producera natur-, kultur- och rekreationsvärden.

Till skillnad från vad som varit fallet på de flesta håll i Sverige, har ekarna fått stå kvar på Djurgården. Ekarna hade i äldre tider en särställning på grund av ekvirkets oöverträffade egenskaper som material i handels- och krigsskepp. Fram till 1830 var alla ekar, även sådana som stod på en självägande bondes mark, kronans egendom (adelns marker vad dock undantagna). Denna fridlysning infördes av Gustav Vasa 1558. Eken var avskydd bland allmogen, eftersom den tog ljus och näring från grödorna på åker och äng. När ekarna ”släpptes fria” 1830, blev de därför snabbt nedhuggna. Idag finns stora bestånd med gamla ekar främst på de stora adelsgodsen. Även på kyrkans jord finns ofta gammelekar, då fridlysningen där var i kraft ända till 1935.

Drygt 200 gamla ekar på Djurgården sköter Djurgårdsförvaltningen individuellt, på ett sådant sätt att de ska få ett så långt liv som möjligt. Nära 300 ”tillväxtekar” sköts med sikte på att de successivt ska ta över i takt med att de äldsta ekarna dör.

Den skyddsvärda insektsfaunan i Djurgårdens jätteekar

Tack vare det stora antalet gammelekar finns på Djurgården en mycket skyddsvärd fauna av sällsynta, rödlistade insekter. Flertalet är små och svårstuderade, men några få är lätta att känna igen. Är man på rätt plats vid rätt tid, har man chans att med egna ögon se insekterna. Om man inte ser själva insekterna, kan man i alla fall se spår efter dem.

Soliga brynmiljöer med gamla ekar och tallar finns på Ladugårdsgärdets nordöstra sida, från Borgen och vidare mot sydost åt Kaknästornet till. Borgen byggdes av Karl XIV Johan, som därifrån kunde följa trupprörelserna på övningsfältet. Idag fungerar Borgen som kafé.

Ett annat område med en koncentration av gammelekar är Blockhusudden på Södra Djurgården.

På 1960-talet hittades vid Borgen skalbaggen bredbandad ekbarkbock. Det var det första fyndet på Djurgården. Bredbandad ekbarkbock finns i Sverige kvar bara på Djurgården och eventuellt på en plats i Småland. Larverna lever i och under bark på nyligen döda grövre stam- och grendelar av ek. Träden ska stå i soligt läge. Den fullbildade insekten gör cirkelrunda utflygningshål, cirka sex millimeter i diameter. Fullbildade individer kan man se på ekarna soliga dagar under juli. Förutom vid Borgen, kan den bredbandade ekbarkbocken också ses till exempel vid Manilla och i Frisens park nordost om Waldemarsudde.

År 2005 lät länsstyrelsen räkna utflygningshål efter bredbandad ekbarkbock på Djurgården. Antalet registrerade hål uppgick till 1 298. Det motsvarar ett bestånd på uppskattningsvis mellan 200 och 300 djur, vilket var fler än man hade förväntat sig. Det största akuta hotet tycks idag faktiskt vara hackspettar, som äter upp skalbaggens larver. Länsstyrelsen kommer eventuellt att låta sätta upp skyddsnät runt viktiga ekstammar.

De gamla tallarna i brynen som avgränsar det öppna Ladugårdsgärdet i nordost utgör livsmiljö för reliktbock, en sällsynt skalbagge som lägger sina ägg i grov, solexponerad tallbark. Larverna gnager slingrande gångar i innerbarken. Bark med äldre larvgångar flagnar kontinuerligt av, varför träd som hyser reliktbockens larver färgas brandgula längs stammens sydsida.

Skeppsvarvsflugan, som inte är en fluga utan en långsmal skalbagge, gnager sig in i hård, död ekved vid äggläggningen. Larven lever av svamp som honan inympat i veden. När insekten är fullbildad gör den små, cirkelrunda utflygningshål, 1–2 millimeter i diameter, i veden. Dessa kan vara mycket talrika. Den idag sällsynta skeppsvarvsflugan är vanlig på Djurgården och svärmar i juni–juli under varma kvällar. Arten kunde förr vålla stor skada på skeppsvarvens lagrade ektimmer.

Många skalbaggar och steklar använder hål som andra insekter gjort. Barkbaggen Colydium filiformis, som är mycket smal, springer in i och ut ur skeppsvarvsflugans hål. En liten mjölbaggesläkting, Corticius fasciatus, är fyra millimeter lång med röd bakdel och svart framdel. Den är ganska vanlig på Djurgården men annars mycket sällsynt. Också den använder skeppsvarvsflugans gångar.

Den sällsynta och rödlistade bålgetingen förekommer på Djurgården. Den har ökat på senare år, kanske därför att vi haft milda vintrar. Bålgetingen är en sydlig art och bor i trädhål (ofta i ekar) och fågelholkar. Den är ganska fridsam, så länge man inte är närgången vid boet. Honorna är mycket stora, vilket ger deras vingsurr en mycket mörk, brummande ton. Till skillnad från hos andra samhällsbyggande getingar, kan honorna (drottningarna) ses hela sommaren – kanske hjälper de till med matanskaffning. Arbetarna låter inte som honorna när de flyger, men också de är påfallande stora.

I bålgetingens bo lever en snyltgäst, kortvingen (en grupp skalbaggar) Velleius dilatatus. Relationen mellan getingarna och skalbaggen är oklar.

En gammal ek erbjuder livsrum för ett mycket stort antal organismer, med sinsemellan mycket olika krav på sin omgivning. Varje del av trädet utnyttjas. Det gäller kronornas bladverk, stammens och grenarnas bark, tillväxtskiktet mellan barken och veden, veden och rötterna. De allra flesta gamla ekar är ihåliga. Det beror på angrepp från olika trädlevande svampar, ”tickor”, och är något alldeles naturligt – en ihålig gammal ek kan leva i ytterligare flera hundra år.

Inne i en ihålig ek samlas mulm. Det ser ut som brunt sågspån och består av gnagrester, delar av döda insekter, exkrementer, gamla fågelbon med mera. I denna mulm lever bland annat många skalbaggar och klokrypare, som är släkt med spindlar men liknar skorpioner (är dock helt ofarliga!). Många av djuren i ekens innanmäte saknar flygförmåga, eller flyger mycket ogärna, och har därför svårt att sprida sig till andra gamla träd. Träden måste stå nära varandra för att spridning ska vara möjlig. Men det mångformiga djursamhället inne i en gammal ek lever kvar så länge som trädet håller sig vid liv. Och även sedan trädet fallit, kommer det att utgöra livsmiljö för djur, växter och svampar kanske ännu ett par hundra år.

Det största antalet arter som utnyttjar ek finner vi bland skalbaggarna. Eken är också det svenska träd som har flest rödlistade arter knutna till sig. Idag återstår bara en liten spillra av det stora antal jätteträd, främst ekar, som fanns i Sverige fram till slutet av 1700-talet. I början av 1800-talet höggs 2–3 miljoner äldre ekar ner i Götaland. Antalet återstående ekar i Sverige, med en omkrets i brösthöjd på fyra meter eller mer, har uppskattats till 15 000. Flest är gammelekarna i Småland, Östergötland, Södermanland och Västmanland. Förmodligen har inget annat europeiskt land så många jätteträd. En mycket stor andel av ekens arter är knutna till gamla, öppet växande träd. Att bevara halvöppna eklandskap som det på Djurgården är en mycket angelägen naturvårdsuppgift.

Djurgårdens eksvampar

Eken angrips som nämnts av olika trädsvampar. Det man i dagligt tal kallar för ”svamp” är egentligen bara svampens fruktkropp, vars funktion är att sprida sporerna (svampens ”frön”). Svampens huvuddel finns inne i trädet, där svampmycelet genomväver angripna delar av veden. Vissa svampar lever på att bryta ner lignin, den ena av vedens två beståndsdelar. Kvar blir cellulosan, vedens andra beståndsdel. Cellulosan är ljus, varför man brukar tala om vitrötare. Andra svampar bryter ner cellulosan och lämnar kvar det mörka ligninet. Dessa kallas brunrötare.

På de flesta av Djurgårdens gamla ekar växer oxtungsvamp, gärna långt ner på stammen eller på ytliga rötter. Den orsakar brunröta. Fruktkropparna är ettåriga, köttiga och saftiga och liknar en oxtunga. Under tillväxten avsöndras vinröda droppar, som också syns om man trycker på svampen. Ovansidan är knottrig eller slät och slemmig. Svampens innanmäte påminner om nötkött. Gamla exemplar är torra och sega. På Djurgården växer fruktkropparna fram från mitten av september till början av oktober. Oxtungsvampen är sällsynt på de flesta ställen och rödlistad.

Korallticka är en annan rödlistad svamp som växer lågt på gamla ekar. Den ettåriga fruktkroppen har ett tuvliknande växtsätt och består av en mängd mindre hattar. På Djurgården bildas fruktkropparna i oktober. Svampen är en vitrötare. Koralltickan kan ses vid Waldemarsudde och Rosendal.

En starkt gul trädsvamp är svaveltickan, vars fruktkroppar växer fram i maj–juni. Fruktkropparna är ettåriga och oftast taktegellagda. Arten växer på lövträd, helst ek. Svaveltickan är vanlig på Djurgården och tillhör gruppen brunrötare.

I likhet med flertalet av världens övriga blomväxter, blir eken inte bara angripen av svampar utan samarbetar också med dem. Samarbetet äger rum i rotsystemet, där svampen växer samman med trädets finrötter. Detta sker alltså till ömsesidig nytta och kallas mykorrhiza. Svampens utbredda mycel tjänar som ett slags förlängt rotsystem för trädet. Enligt uppskattningar ökar mykorrhizan trädrötternas sammanlagda yta med mellan 1 000 och 10 000 gånger! Trädets förmåga att ta upp närsalter och vatten ökar förstås mycket kraftigt. Svampen drar nytta av samarbetet genom att den kan ta del av trädets produktion av energirika kolhydrater.

Det är kanske inga läckerheter som bildar mykorrhiza med ek, men de kan vara vackra. De så kallade ädelsopparna omfattar flera arter och har rödaktig fot. Lömsk flugsvamp, en av våra allra giftigaste svampar, bildar också mykorrhiza med ek. Hatten är olivgrön. Liksom alla flugsvampar har den en ring runt foten. Den lömska flugsvampen kan beskådas i Djurgårdens enda bokskog (planterad), som växer strax väster om Manillaskolan. Ekriskan är en rödbrun svamp. Att det är en riska ser man på att fot och hatt går tvärt av om man bryter dem, och på att det tränger fram mjölksaft i brottet.

Text hämtad från: Upptäck naturen innanför tullarna, Björn Möllersten 2006.