Erken är efter Mälaren länets största sjö. Namnet är gammalsvenska och betyder den glänsande, ett välfunnet namn på denna klara sjö. Omgivningarna är kalkrika och sjön har därmed en god motståndskraft mot försurning. Kalken har också givit upphov till en mycket rik flora. Vi beskriver sex områden närmare. Fyra av dessa är botaniskt rika skogar, två är mer kulturpräglade marker.
Gården omges av ett lummigt kulturlandskap där betesmarker växlar med stora ädellövskogar. De äldsta, största och mest imponerande skogarna finns söder om gården mot Erkens strand. I vår- och försommartider är fågelsången intensiv. Skogsduvans entoniga hoande blandas med härmsångarens ivrigt visslande sång och de mer diskreta ljuden från mindre hackspett och stenknäck. Under högsommaren har skogen tystnat och du kliver in i gröna, dunkla lövsalar med typisk ädellövskogsflora. På de gamla lövträden trivs många sällsynta vedsvampar, bl a saffransticka som växer på några gamla döende ekar och blekticka på ekgrenar. Rostticka hittar du i grova hasselbuketter. Nio av elva i Uppland påträffade fladdermusarter finns här. Särskilt bra trivs de i granskogen bakom före detta järnvägsstationen.
Du får söka dig ända ner till Djurgården i Stockholm för att hitta ett lika stort ekbestånd som det vid Norra Malma. Det faktum att denna ekhage inte ligger långt från ekens naturliga nordgräns gör inte saken mindre märkvärdig. Vackrast är det när blåsippor, vitsippor, vårlök och gullvivor drar nytta av det flödande ljuset innan ekarna slagit ut. Ekarna har stor betydelse för en mängd djur. En koloni med kajor häckar här liksom kattuggla. Flera arter fladdermöss trivs också i de stora ekarna, liksom en mängd olika tickor.
Norrskogen består av tre sänkor med sumpskog. Sumpskogarna kallas ibland ”Sveriges regnskogar”. Det är kanske lite tillspetsat men den här typen av skog är mycket artrik och många hotade djur och växter är beroende av den för sin framtid. Den artrikaste delen är ett gammalt alkärr och en granskog som delvis har en prägel av urskog. Marken täcks av stora plymer av majbräken. Här och var smyger sig också en och annan nordbräken in. Ovanliga växter som springkorn och dvärghäxört finns också rikligt här. Den sällsynta mindre flugsnapparen häckar regelbundet liksom gärdsmyg, gran- och grönsångare.
Säg bredbladigt lundgräs till en botanist och hon eller han får något drömmande i blicken. Dessa gräs hör till vår floras mest kräsna innevånare. För dem räcker det inte bara med en vanlig skog. Nej, helst ska det vara en skog med ädla lövträd och exakt rätta fuktighets-, närings-, ljus- och temperaturförhållanden för att de skall trivas. Hammaren har alla dessa förutsättningar och är ett av de bästa områdena för lundgräs i hela länet. Fyra av de exklusivaste arterna påträffas här inom ett litet område. Nämligen långsvingel, skogssvingel, skogskorn och strävlosta. Förutom gräsen finns flera andra lundväxter som t ex lungört, myska, vårärt, tandrot och storrams.
På Hasselhorn finns en ängsgranskog där lundväxter som lungört, trolldruva, storrams och vårärt trängs på marken. För att detta skall vara möjligt krävs att marken är mycket kalkrik och tål de försurande granbarren. Omkullfallna stammar ger ett vilt intryck åt den hundraåriga skogen. Här finns också vissa fågelarter som normalt föredrar lövskogar, t ex stenknäck och stjärtmes. Mindre flugsnappare och bivråk är andra fåglar du kan träffa på.
Markerna kring Bellberget är mycket varierade och här växer erkenområdets artrikaste ängsgranskog. Stora tuvor av ormbunkarna majbräken och träjon växlar med mattor av myska och liljekonvalj. Tvåblad, nästrot, vårärt och lungört förekommer här och var. På något ställe kan du också hitta sällsyntheter som långsvingel och skogsstarr. Den ovanliga aspfjädermossan växer här ymnigt på många träd. Även Bellbergets sydsluttning hyser många ovanliga mossor, lavar och svampar. Bl a ”urskogsarter” som gräns-, ull- och rosenticka.
Erken är intressant eftersom det är en näringsrik sjö med klart vatten, vilket är en mycket ovanlig kombination. Sjön har också ett mycket stort bestånd av storlommar. En gång i tiden var Erken en mycket bra kräftsjö. Under tjugotalet togs det (lagligt) upp 75 000 tjog kräftor om året men i början av trettiotalet drabbades sjön av kräftpest och hela beståndet slogs ut. Idag fiskas inplanterade amerikanska signalkräftor i sjön. Sedan 1944 har sjön undersökts från det forskningslaboratorium som Uppsala universitet har vid Norra Malma.
Granskad av Dan Johansson, Roslagens naturskyddsförening våren 2000 och av Magnus Bergström våren 2007.
