Menhammarsviken är Mälaröarnas bästa fågellokal. Som de flesta mälarvikar är den kantad av breda vassbårder. Från fågeltornet i vikens östra del har du utsikt över viken och de vidsträckta betesmarkerna. Fåglarna kommer riktigt nära, rätt som det är passerar en brun kärrhök alldeles över huvudet eller så kommer en fiskgjuse tungt flygande med en stor gädda i klorna.
Fågelsäsongen är lång. Tornfalk och ormvråk övervintrar. Så fort isen går upp kan de första salskrakarna visa sig. De finns sedan kvar under april och får då sällskap av andra fåglar som skall norrut, t ex bläsand, blå kärrhök och storspov. Nu hörs också den första rördrommen tuta i vassarna och jordugglan jagar över ängarna.
Maj är här som överallt annars den stora fågelmånaden. Många vadare finner förnämliga rastplatser på de betade ängarna. Bland andra är ljungpiparen en regelbunden gäst. Dvärgbeckasin låter höra sitt galopperande läte i den tidiga majnattens mörkaste timmar innan den drar vidare mot norr. I slutet av maj anländer gulärlorna som häckar på betesmarkerna vid fågeltornet. Gulärlan är en art som minskat kraftigt eftersom det blivit allt ovanligare med strandbete. En relativt nyinvandrad art som förekommer vid viken är rosenfink. Den gillar igenväxande hagar och ängar och har dragit nytta av landskapsomvandlingen i Sverige.
Under sommaren sjunker aktiviteten och du kan istället gå ner till stranden och leta efter smultronklöver och medicinalväxten kalmus. Jordstammen på den senare smakar bittert och generationer av dåliga magar har kurerats med kalmusrot. Framåt september-oktober vänder änderna åter och de passerar Menhammarsviken på nytt. Bläsand och brunand är då inte ovanliga att se här.
På andra sidan viken sticker Huvududden ut i Mälarens gröna vatten. Udden är en ovanligt väl bevarad rullstensås med branta sidor och ett smalt krön. Åsen är täckt av tallskog som på norra sidan ger ett gammalt och orört intryck. Den som verkligen vill se rullstensåsen i sin fulla prydnad bör göra besöket här innan lövsprickning eller efter lövfällning.
Granskad av Bo Nylén, Mälaröarnas Naturskyddsförening våren 2000.
